|
Publicerad i Situation Sthlm januari 2010
Ensam i rätten
Micke sitter ensam på sin sida i rättssal 32. Anklagad för våldsamt motstånd mot tjänsteman. I vittnesbåset sitter den unga väktaren som har anmält honom. – Nu får du ställa frågor Mikael, säger domaren. Micke harklar sig och tittar ner i pappret där han har gjort anteckningar. Han börjar prata, men domaren påpekar snart att han inte får komma med påståenden – det ska vara frågor. – Jag försöker så gott jag kan, säger Micke. Stolen vid hans sida står tom. Han har ingen försvarare. Det behövdes inte, tyckte domaren. Beskedet fick Micke en dag tidigare. I enkla brottsmål med låg straffskala tilldelas inte alltid en försvarare. Det handlar förstås om pengar. Men det ska också handla om rättvisa – som inte är lika viktig vid ”småbrott”?
Det finns två historier om vad som hände den där kvällen vid Gullmarsplan där Micke sov i tunnelbanan. Kraftigt berusad enligt väktarna, tre fyra öl enligt Micke. Han blev väckt, skulle avlägsnas. Han kunde gå själv, tyckte han. Det tyckte inte väktarna. – Var det svårt för dem att frakta dig? undrar åklagaren och hummar när Micke säger att han skakat på kroppen. Vid rulltrappan gjorde Micke kraftigt motstånd, sliter loss högerarmen och den ena vakten får ett slag i ansiktet. Enligt väktarna. Micke förnekar. Åklagaren ställer frågor till Micke med ett skeptiskt tonläge. Det finns ingen försvarare som ställer frågor till väktarna med misstro på rösten.
Micke fick handfängsel och fördes in i ”rummet där man brukar längta efter att poliserna ska komma”. Han berättar att två andra väktare kom dit, la honom på golvet, bröt hans fot och satte sig på honom med ett knä i ryggen. – Vi håller oss till det som hände på perrongen, avbryter domaren och Micke får inte berätta att väktarna, som han idag möter i rätten, var med i rummet och såg på. Micke har inte gjort någon anmälan. Det är inte första, andra, eller tredje gången han möter väktare i rätten. Vem har trott på honom – hemlös man med missbruksproblem– när väktarna har backat upp varandra? Han har alltid dömts. Om han är skyldig eller icke skyldig den här gången är inte min uppgift att avgöra. Det är domstolens uppgift – precis som att se till att ”lika inför lagen” gäller. Micke döms till böter. Han är glad ändå, för en av nämndemännen höll inte med de andra. Han blev inte helt misstrodd. För en gångs skull.
|