Publicerat i Situation Sthlm, juni 2009

Inte fucka upp

Caroline af Ugglas klär sig i en offerroll när hon står på scenen. Hon sjunger om svaghet. Men med Situation Sthlm är det styrkan hon snackar om - att våga vara sig själv. Här är Caroline af Ugglas om silikonbröst, taskiga system, feminism och oklippta tånaglar.

Hon är en känslig människa Caroline af Ugglas. Det säger hon själv. Därför känner hon lätt smärta, både kroppslig och själslig. Hon sjunger om den.

I årets Melodifestival föll svenska folket för hennes desperata vädjan i ”Snälla snälla”.

På nya skivan ”Så gör jag det igen” sjunger hon bland annat om att förlåta en man om och om igen, att känna sig feg, bli lämnad och önskan att vara omtyckt.

Jag skulle kunna säga att hon sjunger om att vara ett offer.  

Jag skulle också kunna påstå att det inte särskilt feministiskt modernt.

Men efter att ha träffat Caroline af Ugglas under några timmar en solig onsdag tänker jag att hon nog ändå kan påverka mer än hår-under-armarna-feministerna gör.

Vi är lite tidiga till intervjun, jag och fotografen. Dessutom har Caroline tagit fel på tiden, trodde att vi ska ses en timma senare. Så medan vi väntar på att hon ska avsluta intervjun med tidningen Land vandrar vi runt på gården i Kungsängen, i slutet av en liten grusväg när man svängt av vid skylten som pekar mot Ugglero, mellan hagar och lägdor som lyser gula av maskrosor. Det luktar nyklippt gräs och där finns ett lantligt lugn.

Det är ett speciellt hus hon och maken och producenten Heinz Liljedahl bor i. Vitt, arkitektritat, stilrent och modernt. På samma gård står en stor lite gulligare villa, röd med vita knutar. Där bor Carolines föräldrar. När jag senare frågar henne om det inte är jobbigt att bo granne med föräldrarna säger hon nej utan att tveka. Det är faktiskt skönt. De lägger sig inte i, respekterar henne och Heinz och på mornarna kommer de och hämtar barnen. För Caroline af Ugglas och Heinz Liljedahl är morgontrötta och har svårt att ta sig upp ur sängen. Hon är energisk människa och behöver därför sin sömn.

- ”I run out” om jag inte äter och sover ordentligt, säger hon när vi en timme senare sitter i hennes kök. Då är det som att jag går in i väggen, då slås jag av. Jag tror att folk som är lite lugnare än jag har bättre reserver. Skulle jag sova dåligt skulle jag keffa ur.

Vi dricker kaffe, te och vatten ur glas som har dekorerats av hennes barn och äter kakor med smak av parmesan. Caroline tuggar på en macka med skivad avokado på. Då och då trillar en avokadoskiva av smörgåsen för att hon rör sig för mycket. Hon plockar tillbaka den, det faller av igen och hon bara pratar på.

Caroline af Ugglas säger att hon snubblar fram i livet. Det är därför hon gillar sin speciella ”Herr Gårman-skylt”. Hon har den tatuerad på armen och skylten återkommer då och då i hennes konst. Men istället för en man som vandrar över övergångsstället har hennes ”Herr Gårman-skylt” en man som faller framstupa.

- Det här är inte Herr Gårman. Det är Herr Snubblarman. Det är lite så det är i mitt liv. Och jag vill visa att det är helt ok att snubbla, det kan gå bra ändå.

Jag påpekar att det inte är konstigt att hon snubblar med de där gigantiska kängorna hon har på fötterna som ser ut att väga flera kilo. Hon skrattar och berättar om sina älskade kängor som hon haft så länge att de måste hålls ihop av en hårsnodd och inte går att springa i, men tillägger för säkerhets skull att ”snubblar” är en metafor, så att det inte finns en risk att vi missförstår henne.

I tre år har folk sagt till henne att hon börjar bli folkkär. Men efter succén i Melodifestivalen, en toppplacering på Svensktoppen, ett album som sålt över 25 000 exemplar och den kommande sommarturnén med Tomas Ledin kan man väl ändå våga påstå att Caroline af Ugglas nu ÄR folkkär? Hon säger att hon har tur, för hon får vara med i två olika världar inom musiken; den kommersiella och folkkära och den där man lägger pannan i veck och är ”riktiga musiker”.

- Riktiga musiker är inte med i Melodifestivalen och man får inte vara för folkkär för då är man inte creddig enough. Men det handlar faktiskt om att få mat på bordet. Jag vill kunna hålla på med det jag älskar och då kan man för fan inte se det som att det inte är bra att folk gillar en.

Med folkkärheten följer ett stort intresse hos media.

- Jag får säga stopp. Jag väljer det där jag känner I make a difference. Jag vill inte sitta i en panel och bedöma vilket märke av Coca-Cola som är bäst. Sådana förfrågningar får jag ju. Jag väljer de sammanhang där jag kan få ut mina åsikter. Det är ett ansvar som artist att prata om det man brinner för och därmed kunna skapa lite debatt.

Fråga: Vad vill du skapa debatt kring?

- Att jag tycker att lärare ska ha mer lön. Sådana grejer. Lärare ska vara ett statusjobb, det är helt jävla fel att det inte är det idag. De är med våra barn femtio procent av tiden. Och barn och ungdomar är de viktigaste vi har i samhället.

Hon skänker en del av sin inkomst till välgörenhet, främst öronmärkta för barn och ungdom. Hon tycker att de unga glöms bort i dag och att det är först när de blivit äldre och det gått och helvete som samhället griper in. Men då kanske de har fått egna barn som får problem för att föräldrarna har problem. Plötsligt får samhället också en massa problem.

- Börjar vi med barnen har vi lagt grunden för en väldigt bra människa. Då kommer de att växa upp till små vackra blommor som får barn som de tar hand om.

Caroline af Ugglas har två barn, åttaåriga Eddie-Lee och tvåårige Otis.

Fråga: Är du orolig för hur det ska gå för dina egna barn?

- Jo, det är jag, men i och med att jag brinner för dem hoppas jag att mina barn kommer att ha någon slags grundtrygghet, sån som jag har fått från mina föräldrar för att de älskar mig. Även om jag har varit busig och hittat på saker så har jag älskat mig själv, vilket har fått mig att inte göra hälften av allt som de riktiga busarna har gjort.

Hon tänker att om hon älskar sina barn över allt så kommer de att märka det genom hennes handlingar. Men då snackar vi inte som sådana vardagliga saker som att borsta deras hår. För det skiter hon ibland i. Därför lät hon sin dotter få dreadlocks.

- Det är så jävla skönt. Då slipper jag få höra att jag aldrig borstar håret på henne.

Det händer att hon får reaktioner från lärarna, när dottern kommer till skolan utan gympakläder, väska eller jacka. Men det är inte det Caroline tycker är det viktigaste. Det är inte de handlingarna som gör att barnen blir trygga och starka personer.

Och Caroline är slarvig. Speciellt när det gäller det yttre.

- Det klart att man inte sitter och klipper barnens naglar när jag inte klipper mina egna tånaglar. Dom är ju aslånga. Det är inte förrän jag fått skavsår som jag ser att jag har fått för långa tånaglar. Då märker man och då klipper man. Inga problem.

Caroline af Ugglas anser att barn och ungdomar har det jobbigt idag, med all mediacentrering, utseendefixering och alla krav på hur allt ska vara. Hon pratar om att män anses sexiga om de har humor eller status, medan kvinnan ska ha tuttar och utseende.

Hon har själv kallats för både ful och äcklig. Hon undviker internetsurfande för att slippa se kommentarer om henne.

Fråga: Tycker att du själv att du är ful?

- Nej. Jag är ju inte ful, men problemet är de fula minerna. Det är det som skrämmer folk. Har en kille överdrivna miner då är det Rock'n'roll, då är det Mick Jagger. Men gör en tjej det är det läskigt.

Hon står för den hon är, hon är sig själv och vågar vara ”ful”. Och sedan är det det här med tuttarna. Hon tycker det är hemskt med bröstfokuseringen. Själv kallar hon sig för planka.

- Jag tycker det är skitcoolt och jag till och med stryker under det ganska mycket - att jag ska visa det. För jag tycker att det är så viktigt att man ska älska sig själv och man kan vara snygg så som man är. Jag vill visa att det går så jävla bra ändå. Då hoppas jag att några ungdomar fattar att man inte behöver ha löstuttar, sminkade ögon och vara så jävla perfekt.

Fråga: Vad skulle du säga om din dotter i framtiden vill operera brösten?

- Ooooh! Då skulle vi gå i terapi! Jag tror inte att problemet sitter i tuttarna. Jag tror problemet sitter i en själv och att man tror sig rädda något när man sätter på sig tuttarna.

Fråga: Kan du ändå ha förståelse för dem som opererar sig?

- Nej. Jag har en massa vänner, som jag tycker väldigt mycket om, som har opererat sig. De vet min ståndpunkt. Jag klämmer på deras bröst, garvar åt dem och säger att det här är så sjukt, vad gör du liksom?  Jag har inte förståelse för vadd i bh:n heller. Det är inte sexigt. Sen när du hittar en man kommer du ändå visa vem du själv är. Vem lurar du liksom? Jo, killen blir lurad till en början. Tänk om jag som kille gick hem med någon och så åker hela håret och tuttarna av, jag skulle bli så jävla skraj. Eller hur?

Hon skrattar och jag drar diskret i min kofta för att dölja att det finns en vadderad bh under tröjan.

- Det är ju jätteläskigt liksom, fortsätter hon. Det är som om killar har en strumpa i skrevet. Tänk att gå hem med en kille så är där värsta tubsockan. Det går inte.

Hon säger att hon är feminist. Men inte så där rabiat, för det anser hon vara fegt, att det inte är bra att gå omkring och tänka: ”Jag är bäst, jag släpper inte in någon, jag går på…”

Nej, hon är feminist i den bemärkelsen att hon är en stark kvinna som säger vad hon tycker.

Jag nämner det där med att hon inte är särskilt feministisk i låttexterna där hon klär sig i offerrollen.

- Ja, den kvinnopolitiska offerrollen ja, säger hon.

Men hon säger att det inte är en roll som kvinna hon sjunger om, att det lika väl kan vara en man.

- Inför kärleken är vi alla ganska lika. Vi är ibland jävligt sårbara.

För kärlek kan vara lycklig och olycklig, där finns vinnare och förlorare. Carolin har varit på båda sidor. Det belyser hon i musiken. Hon vill beröra och hon tror inte att låten ”Snälla snälla” påverkar bara dem som har blivit lämnade och är olyckligt kära.

- Nej. Man kanske sitter där och håller handen med sin kära och hör på låten och tänker: ”vilken tur at jag inte mår som hon just nu”. Och att de då kan uppskatta nuet och av den anledningen kanske har sex på kvällen. Förstår du? Står man bara och sjunger: ”jag är bäst, vi är så kära och vi går och håller om varandra, kramas och pussas”, så berör det inte. Ser man smärtan och det nyper tag, då tänker man att där vill inte jag vara och så jobbar man mot det positiva.

Texterna speglar inte hur hennes liv ser ut just nu. För hon och Heinz Liljedahl är kära. Däremot tar de inte varandra för givet.

Många av texterna på den nya skivan har kommit till för att hon befinner sig i en typisk skilsmässoålder – börjar närma sig 40 år. Hon har vänner som är skilda och hon har sett hur ont det kan göra, även för den som lämnar, att det ligger mycket smärta i det dåliga samvetet. Därför vill hon sjunga om smärtan så att folk känner att de ska jobba på sina förhållanden.

Mycket av det hon skriver om är inspirerat från vännernas liv. Det är henne vännerna kommer till när de har problem. Hon är umgängeskretsens psykolog. Och hon är van vid att nya bekantskaper öppnar sig och berättar sitt livs historia för henne.

- Jag är den första som får höra om våldtäkten eller om någon är homosexuell. Jag tror att det beror på att jag inte är så stängd själv.

Men att hon sjunger känsliga låtar beror också på en sådan enkel sak som att det passar till hennes röst. Den innehåller mycket klagan.

- Jag kan inte sjunga sådant som Uti vår hage, det blir så jävla fult.

Jag plockar fram ett nio år gammalt nummer av Situation Sthlm ur min väska, slår upp ett uppslag och lägger den framför henne. Hon ropar förtjust till och blir så där barnsligt glad som hon säger att hon lätt blir.

Där finns en intervju med henne under rubriken ”En riktig lantis” och bilder på Caroline på hästryggen, men sin hund och klädd i en hårig grön jacka.

Caroline är fascinerad över att allt ser ut som det gör idag. På en bild finns en brun häst. Idag är den död, men hon har en ny som ser nästan exakt likadan ut. Där finns också en bild på en hund. Även den har gått bort, men hon har köpt en av samma ras. Och den håriga jackan har bara bytt färg från grön till lysande rosa.

- Det är som om bilderna vore tagna i dag förutom att jag har mer rynkor nu, som om inget har hänt, att allt är konserverat, säger hon.

Jag berättar att hon sa till journalisten i det gamla numret, precis som hon har sagt till mig, att hon har lugnat ner sig och strävar efter mer harmoni.

- Va! Sa jag så? Ha ha. Vad roligt. Det var väl på den tiden jag var som mest dum i huvudet?

Men snart kommer vi fram till att tiden då hon levde efter parollen ”alltid retar det någon” var över redan då. Hon var inte längre ute efter att provocera och ställa till med scener på Stockholms inneställen. Caroline säger att det beteendet berodde på felmedicinering.

- Jag fick ju massa mediciner mot depression, vilket gjorde att jag blev lite konstig. Det är ju som droger. Man tappar verklighetsförankringen. Lite ångest ska man ha för att göra rätt. Ångesten är ju en ringklocka som säger när man är på väg åt fel håll. Och den kan man ju medicinera bort. Och utan varningsklockan blir man riktigt jobbig.

Fråga: Hur jobbig var du?

- Jag var lite halvjobbig ett tag och fick höra det från familj och vänner. Min mamma gick i stort sett och ryckte löpsedlar. Det var hemskt, hon var jätteledsen. Men då la jag ju av med piller och sånt. Jag blev deppad men jag fick lära mig att vara min egen lyckas dräng.

Caroline af Ugglas har lärt sig att tänka rätt tankar så att hjärnan inte skenar i väg. Tankarna ska gå en uppåtgående spiral istället för en neråtgående, säger hon.

Dessutom undviker hon alkohol, för spriten gör att hon åker neråt i spiralen.

Caroline ger oss en mindre föreläsning om alkoholens effekter; om GABA-systemet, adrenalin, serotonin, noradrenalin och något om ett till ämne som hon aldrig kan lära sig namnet på. Om fungerande och icke fungerande system - trasiga system där man ibland får för mycket eller för lite av dessa ämnen.

Jag hänger inte riktigt med.

Men Caroline af Ugglas har läst på. Och hon vet att hon har ett taskigt system.

- Jag måste hålla koll på mitt system och kan inte fucka upp det, säger hon.

Hon vill ha kontroll så att hon inte spårar ur.

- Jag behöver inte alkohol, jag har ju inga hämningar ändå. Jag går ju på eller av och det har inte med alkohol och göra. När jag dricker så att jag känner av alkoholen då tycker jag att jag tappar kontroll och då blir jag rädd. Det är en rädsla för att bli galen. Och rädslan för att bli galen är den som gör att jag inte är galen. Den dagen jag inte är rädd för att bli galen, den dagen är jag galen.

Tillbaka