I kvinnornas värld

Jag älskar att göra reportageresor. Att få möta en annan kultur och träffa människor och besöka miljöer och sammanhang som jag inte hade haft tillgång till om jag inte hade varit journalist. 

Oftast har jag och min fotografkollega Martina Holmberg gjort socialreportage under våra resor världen runt, men visst har vi varit hos en och annan överklassdam och i stela kontor hos gubbar med makt. Men det är inte det vi är mest intresserad av. Vi vill veta hur människor har det, särskilt de som lever i utsatta situationer. Och framförallt kvinnor och barn. Flera års reportageresor resulterade i vår foto- och reportagebok In a WoMAN’s world.

Nu har det gått tre år sedan den kom ut och två år sedan vi mottog Wendelprisets hedersomnämnande för bästa socialreportage. Jag är otroligt stolt över vår tegelsten till bok. Också över alla dessa kvinnor som berättat om sina liv och livsförhållande. Allt från kvinnorna i Papua Nya Guinea som reste med en kvinnobuss i Port Moresby för att undslippa trakasserier, till kvinnor i en avlägsen by västra Kongo som äntligen kunde föda barn på ett enkelt sjukhus under ganska trygga förhållanden. Risken att blivande mammor och barn dog var nu mindre. 

Eller de kvinnor som hade tagit upp kampen mot klimatförändringar i Bolivia. Klimatet kunde de inte göra något åt, men däremot hur de tog tillvara på den smältande glaciärens vatten och att försöka hitta nya sätt att försörja sig på. Det gav dem makt i deras glaciärby.

Även om vi skrivit om tuffa villkor och livsöden så har vi velat visa kraften som finns för att skapa förändring. ”Boken andas hopp”, som en recensent skrev. Det är förjävligt hur människor, och särskilt kvinnor, kan behandlas runtom i vår värld, men det finns de som vill annat och som försöker. Om världen lyssnar.