|
Publicerad i Situation Sthlm september 2009
Konsten att cykla
Att cykla. Det är inte svårt. Man sätter sig på sadeln, trampar runt pedalerna och svänger styret åt det håll man vill. Så gjorde jag alltid förr. Så tänker jag göra även nu. För pappa har tagit ner min gamla cykel från Norrland. Den är lila och vit, färgerna tonas försiktigt in i varandra. Snyggt när jag var tio år, fult idag. Sätter mig på sadeln och styr mot Globen. Vid ett övergångsställe tutar en ilsken gråhårig gubbe åt mig. Han tycker inte om att ha mig cyklandes där och jag tycker inte om trafikfascister. Fortsätter förbi Gullmarsplan, över en krossad ölflaska, mot Skanstullsbron och förbi skylten som visar att det är enkelriktat. Jag möter cyklister som lite ovilligt lämnar plats åt mig. Jag cyklar på fel sida men förstår inte hur jag nu skulle kunna byta sida utan att riskera livet. Vid Skanstull går cykelvägarna kors och tvärs. Jag cyklar tvärs och kors. Trampar längs Götgatan och förbi skyltfönster med kläder som jag förmodligen skulle vilja ha om jag kunde se dem, men jag tokstirrar på vägen. Följer de vita linjerna i asfalten och hamnar mitt emellan två körfält. En lastbil på vardera sidan. Mysigt. Ser döden vinka i ett gatuhörn. Kämpar uppför Götgatsbacken och håller in den glappa lilla växelspaken så att ettan ska funka. Slipper trafiken. Slipper inte människorna. Ni är överallt! Helt opålitligt kan ni få för er att korsa gatan. En unge med rutiga knallrosa shorts sliter sig ur mammans grepp och skuttar iväg. Jag bromsar. Bromsen hackar. Jag handbromsar. Svettas. Flyr in på Sankt Paulsgatan. Vid Mariatorget låser jag fast cykeln i ett staket med ett lås som är busenkelt att knipsa av. En kompis cykel blev mindre för varje gång hon använde den. Först var ringklockan borta, nästa gång sadeln och sedan framhjulet. Men jag tror inte någon vill ha något på min cykel. Den är äcklig; tejpad sadel och hackiga handtag som om någon tuggat på dem. Två kaffe och en biskvi senare står cykeln fortfarande kvar. Trampar hem på rätt sida. Min första cykelfärd innanför tullarna är avklarad. Nu har flera veckor gått och jag tycker mig vara stadscyklist. Kör fort, rutinerat djärvt liksom, vill jag tro. Cyklar inte tvärs och kors utan kors och tvärs. Gillar cyklandet, men ser fortfarande mörkret stryka längs gatorna. Köper en cykelhjälm med silverblixtar på och pekar finger åt döden.
|