|
Publicerad i Situation Sthlm december 2009
Katarina Wennstam har uppmärksammats för sina reportageböcker om våldtäkt och spänningsromaner om mäns våld mot kvinnor, en triologi. Nu kommer sista boken - Alfahannen. Över en fika i Katarinas ”vardagsrum” kritiserar hon filmbranschen, hyllar Söder och hävdar rätten att få hångla runt. - Jag är en ganska arg person. Hade jag inte skrivit böcker hade jag varit så arg att jag exploderat. Då hade jag nog gått in i väggen av allt jag sett och fått veta. Det är ilskan som driver Katarina Wennstam att skriva bok efter bok om våld mot kvinnor. Först var det reportageboken Flickan och skulden, om hur våldtagna kvinnor blir behandlade under rättsprocessen. Den följdes av En riktig våldtäktsman, som lämnade en rysande obehagskänsla efter sig, för killarna i boken var ju rätt vanliga och populära killar, lite som vem som helst. När jag nu träffar Katarina är det för att prata om spänningsromanen Alfahannen som kommer ut i januari, den sista delen i trilogin om mäns våld mot kvinnor, med de tidigare böckerna Smuts och Dödergök.
Jag sitter i en vinröd gammal biofåtölj, en lite bekvämare modell än de två som står vid ett av de andra caféborden. De är nötta i kanterna och i början av 1900-talet utgjorde de plats 99 och 100 i en biosalong i Sigtuna. På väggarna hänger originalbilder från filmer som Katarina hittat i en second hand-butik. Fiket är hennes ”vardagsrum” på Söder, den stadsdel som hon kan sakna och som hon nog flyttar tillbaka till en dag. - Även om många säger att knivsöder är på väg bort och att det är rika brats som har våningarna runt Nytorget så finns det fortfarande en mix. Här städar man inte bort människor. Morgontrötta personer kommer in på Café Cinema, som ägs av Katarinas man filmregissören Mani Maserrat-Agah, och köper en sen frukost; en kaffe och kanske en Sven. Vid cafédisken hänger tavlan som berättar att Ingrid är en macka med leverpastej, saltgurka och persilja och Allan får man hallomi på. Namn från filmbranschen – den bransch som Katarina ger sig på i sin nya bok. - När jag började förstå att det är någonting i filmbranschen som är lite rubbat då blev jag lockad att gräva djupare och ta reda på vad det finns där som luktar. Lukten kom från ett kvinnoförakt som Katarina tycker finns kvar ganska mycket från teaterhistorien. Hon såg att det manliga ögat styr stora delar av filmskapandet och att det i branschen finns mycket sexuella trakasserier, men få anmälningar. - Det är offentliga personer, man vill inte anmäla när man vet att det kommer att hamna i Expressen. Vill man vara skådespelerska eller vill man vara våldsoffer? Hon upprörs också över hur våldtäkter gestaltas på film. - Det görs lite för pornografiskt för att jag ska kunna köpa att det bara handlar om patos. På något konstigt sätt har kvinnorna alltid så jävla snygga sexiga underkläder. När en man och kvinna har sex på film får man sällan se kvinnans ansiktsuttryck, hennes njutning. Men i våldtäktsscener så är det nästan alltid close-up på hennes ansikte. Väldigt få våldtäkter går till som på film, att tjejen blir sönderslagen och skriker från första rutan till sista. Ofta ligger hon ju paralyserade av skräck. Men det blir inte bra tv, istället ska man sexa till det och göra det explosivt.
Boken Alfahannen handlar om den store skådespelaren Jack Rappe, som inte alltid är så charmig som han verkar. Och om Emma vars filmdebut får följder hon aldrig kunnat drömma om – och de är inte vackra. I boken finns övergrepp på vita duken och bakom kulisserna, där finns en rättsprocess, förälskelse och förnedringssex. Katarinas böcker har alltid en agenda. - Jag tror och hoppas att böckerna sår ett slags frö hos läsarna och att de lägger ifrån sig boken lite argare än de var när de började läsa.
Katarinas har aldrig kunnat förlika sig med att det ska vara annorlunda för henne bara för att hon är kvinna, oavsett om det handlar om löner, möjligheten att gå hem en mörk natt eller rätten att hångla runt som tonåring. Just där sitter en tagg. Från tonåren. - Jag är inte så jätteförtjust i att prata om det, säger Katarina gör en grimas som för att visa att det fortfarande känns. Men jag har intervjuat tjejer som berättat om sina innersta grejer så det är klart att jag också måste berätta. Och så berättar hon om tonåringen Katarina. Hon som inte fick göra samma saker som killarna och som inte fick vara öppet förtjust i dem. Hon berättar om rykterna; när Katarina hade ”hånglat runt” lite kom horstämpeln. Sexuell mobbning. När hon i vuxen ålder började jobba som kriminalreporter på SVT och gick på våldtäktsrättegångar kunde hon känna igen sig i tjejerna. För det hade gått rykten om dem precis som om henne. - De hade kallats madrasser, horor och slampor. Jag tänkte att det kunde ha varit jag. Det blev en stark koppling mellan mig och dem. Genom att idag försöka hjälpa andra tonåringar tror jag att jag hjälper den tonåring jag en gång var. Och varje gång hon skriver färdigt en bok, släpper trycket lite - den ilskan som gjorde att hon satte sig ner för att skriva. För då får fler veta det hon vet. - Då blir jag lite mindre arg, i alla fall för stunden.
Katarina Wennstam Född: 1973. Bor: Nacka med sin man och två barn. Yrke: författare, journalist och föreläsare. Aktuell: Med spänningsromanen Alfahannen som kommer ut i januari.
|