|
Publicerad i
Göteborgs-Posten, ledare, juni 2007
Gäst hos verkligheten
Pockettidningen R, som förvaltar ett högt anseende för undersökande
journalistik, ägnar sitt senaste nummer åt städerskor. Rubriken på
omslaget är: "En piga bland pigor - Om hushållsnära tjänster". Rubriken
på ledaren är: "Pigavdrag - nej!". Rubriken på reportaget är: "En pigas
dagbok".
Varför utsätts just kvinnor som städar för detta skymfliga tillmäle? Män
som utför till synes okvalificerat arbete skälls ju inte för drängar.
Men kvinnor som befinner sig längst ner på arbetsmarknaden tillåter sig
den politiska vänstern att ömkande sätta klacken på.
För att leda de uppenbart förutfattade meningarna i bevis anlitade
chefredaktör Kurt Nurmi frilansreportern Maria Hagström. Hon tar jobb på
företaget Hemfrid och arbetar i två månader som städerska i privathem.
Under tiden skriver hon dagbok.
Hon får lära sig att städa med kvalitet och att olika kunder har olika
krav. Hon får träningsvärk. Hon upptäcker att städerskor inte har råd
med städerskor och att arbetskamraterna bland dammsugare och moppar inte
delar hennes privilegierade liv. Några är rejält fattiga, de flesta är
invandrare, alla har svårt att få jobb, åtminstone en längtar bort.
Det är inget fel på reportaget. Maria Hagström skriver inte alls så
ensidigt som rubriksättaren tycks ha önskat sig. Men varken hon eller
Kurt Nurmi ställer sig två viktiga frågor:
1. Finns det andra perspektiv på livet än mitt eget?
2. Vilka alternativ har Hagströms kolleger - mest lågutbildade
invandrare som knappt talar svenska?
När jag på 70-talet läste på universitetet sommarjobbade jag på Vin- och
Spritcentralens fabrik i Göteborg. Jag fyllde på tomflaskor i en
gigantisk diskmaskin åtta timmar om dagen. Det var mördande trist, men
jag kände ändå medlidande med en jämnårig fastanställd arbetskamrat. Han
gick mellan de löpande banden och plockade upp de plastemballage som vi
som betjänade diskmonstren slängde bakom oss på golvet. Plasten
pressades till balar som staplades i en lagerlokal. Dag ut och dag in.
Usch vilket trist jobb du fått, sa jag på en kafferast. Han tittade
oförstående på mig och svarade: Vadå trist? Det här är det bästa jobb
jag haft. Han behövde inte tänka, bara göra som han blev tillsagd. Jag
blev stum, men lärde mig att mitt perspektiv på livet inte är det enda.
Att städa åt andra är slitsamt och dåligt betalt. Det ger föga status -
inte minst därför att städarnas ömkare ser till att nöta in ordet piga i
vårt gemensamma medvetande. Men det ger egna pengar och en smula
oberoende i stället för a-kassans och socialbidragsberoendets
förmynderi.
Från 1 juli halveras priset på städhjälp i hemmet när avdragsrätt för
hushållsnära tjänster införs. Då kan man, likt Pockettidningen R, välja
att se eländet torna upp sig. Men man kan också se möjligheter som
öppnas.
Svarta jobb kan bli vita. Fler kan köpa en tjänst som produceras i
Sverige i stället för en pryl som tillverkas i Kina. Det skapas en
marknad för nya företag som kräver obetydlig kapitalinsats. Men framför
allt: människor som i dag står mycket långt från arbetsmarknaden kan bli
efterfrågade.
Varför föredrar vänstern alltid att de fattigaste hålls i bidrag? Få av
Hemfrids städare kan ju som Maria Hagström ställa hinken och återgå till
ett högstatusjobb.
GERT GELOTTE
Tillbaka |
|